Denise Rudbergs svar på min fråga om synopsis

Jag kom i kontakt med Denise Rudbergs böcker första gången när jag precis flyttat till Spanien. En väninna till mig lånade ut boken "Väninnan" och jag kunde inte släppa den när jag flög mellan Sverige och Spanien. Det är mycket sällan jag sträckläser en bok och den här boken var extra roande. Denise Rudberg, jag och min väninna har nämligen alla personliga minnen från en viss fransk-lärarinna på gymnasiet. "Väninnan" och massor av Denises andra böcker har räckts över bord med tapas, fat med Manchego ost och marockanska "Teterías", tesalonger, när vi lånat dem fram och tillbaka mellan oss. Vi skrattade och mindes åren på gymnasiet på Östermalm. Hur vi klädde oss, vad vi gjorde på fritiden och por supuesto, the romance.

När bokkaraktärer rör sig i världar som man så väl känner igen uppstår det i alla fall för mig en väldigt familjär känsla. Kanske har just den läsupplevelsen påverkat hur jag själv använt mig av Stockholm och välkända personligheter i historien till min trilogi.

För några dagar sedan uppmanade Denise sina bloggläsare att skicka in frågor om skrivande. Eftersom tankarna gick kring synopsis just då, ställde jag frågan om hur hon själv gått till väga när hon skickade in sitt första manus. Så här löd svaret:

"Hello Lovable! Angående följebrev så läs gärna svaret ovan. Gällande synopsis så skickade jag inte med någon sådan första gången utan skickade istället in hela manuset. Det är en stark rekommendation att göra så när det gäller en debutant. Det är extremt ovanligt att man blir antagen utan en komplett bild av vad författaren tänkt sig, allra särskilt när det gäller ett oprövat kort. Jag känner till ett fall där författaren blev antagen efter att bara ha skrivit några kapitel, men som senare visade sig inte alls klarade av att knyta ihop säcken och den debutroman blev ingen vidare succé. Med facit i hand så hade det säkert varit bättre att ”tvinga” författaren att skriva färdigt innan utgivningsbeslut och kanske i och med det fått landa mer i historien och låta den marinera en smula. Kanske hade det istället inneburit att boken aldrig hade kommit ut."

Vad Denise sa om följebrev kan ni läsa på hennes blogg som för övrigt bjuder på vacker couture, goda bakverk och sköna Stockholms-bilder.