Det Gyllene Följebrevet

Det skrivs om följebrev och manuspitchar bland bokbloggarna. Svåra saker. De där extra dokumenten man bifogar när man skickar in sitt manus ska ju liksom vara the cherry on top of it all! En del förlag säger t o m att de kan vara helt avgörande för om manus plockas upp omgående eller inte.

När förlag X ringde mig efter att jag skickat in del ett av trilogin bad de om en synopsis av del två. Helt uppblåst av stolthet satte jag mig ned för att försöka få ihop en sådan. Att den sedan skulle vara en begriplig, kortfattad, kick-ass-appetizer till pitch var en helt annan sak.
Jag slet mitt hår på kontoret på Kungsgatan, blev rödare och rödare i ansiktet samtidigt som jag mailade mina utkast till maken hemma. Som tur var är han lika ärlig och rak som en bister som en gammal magister i sådana lägen.
Efter första rundan var reaktionen:

-"Du babblar. Cut the details. Du har väldigt få rader på dig att förföra förläggaren. Tänk baksidan av en DVD. Tänk witty. Tänk om."

Så jag tänkte om. Tre sidor kortades ned till en knapp sida och trots att jag den dagen både skrek och fräste fick jag inom 48 timmar efter förlagssamtalet ihop synopsis/pitchen.

Jag blandade inte in ett enda ord om mig, mitt skrivande eller varför jag skrivit just den historien i pitchen. Den sorterade jag in i presentationsbrevet. Jag tror att ju kortare en pitch är desto bättre. Undvik små detaljer utan håll helheten nästan som en copywriter gör när han skriver reklamtexer. Det ska säljas! Jag älskade så mycket i min berättelse och ville därför framhäva så många detaljer att det skymde hela lockelsen. Min man, som inte hade en aning om vad del två handlade om, sa att han inte heller hade någon särskild lust att ta reda på det efter att ha läst det första utkastet... Inte den reaktion man önskar sig.
Kort, koncist och spännande är melodin med andra ord. I alla fall om ni frågar mig.