Det här med litterära agenter

I USA och England verkar det vara mer en regel än ett undantag att man som författare, även debutanter, skall ha en litterär agent.  Förlagen tittar helt enkelt inte ens på manus från författare utan agenter. I Sverige är det på ett annat sätt. För det första är agentvärlden ännu mycket liten i förhållande till antalet författare. För det andra är de inte helt förtjusta i att representera debutanter. För det tredje kan jag tillägga att, med ett undantag, så finns det noll intresse för barnboksdebutanter.

Jag blev så irriterad att jag tog kontakt med tre svenska agenter på utländska agenturer. Två var positiva till att titta på manus när det var färdigt och jag kände mig eld och lågor. Sedan kom tankarna på vad som egentligen var bäst, solo eller representation? Jag frågade Denise Rudberg på en av hennes författarkvällar om hon hade en agent. Hon sa nej och menade bestämt att det juridiska kunde man ordna själv utan att vara förbunden via ett kontrakt. Det är sant. Jag tog det till mig och har nu lagt idén åt sidan ett tag igen. (Det var också efter jag dammsugit kontakter på amerikanska och engelska förlag som INTE krävde agentrepresentation för att titta på manus, vilket lugnade mig ytterligare.)

Då är det bara nästa fråga… Översättningen. Det får jag återkomma till, bara tanken gör mig svettig.

(Om någon btw skulle tycka att jag har drabbats av storhetsvansinne så är det helt okej. Men en klok kvinna sa en gång till mig att nätverkande är allt här i världen och eftersom El mundo es un pañuelo (världen är en näsduk stor) så har man liksom inte så mycket att förlora på att se sig om och kontakta folk. För folk är generellt sett mycket, mycket hyggliga och hjälpsamma.)