Spanien-grunden till historien

Sammanlagt bodde jag i Spanien närmare tio år. Då är en period av flängande mellan Sverige och Spanien inräknande. Jag hade reslust när jag var färdig jurist och efter att han läst spanska under ett sabbatsår från juristlinjen var språket det som öppnade vägarna för mig. Min första dag på arbetet i Spanien skjutsade min chef mig till fängelset utanför Málaga och bad mig gå in och lösa ut vissa tillhörigheter till en tidigare intern samt växla några fängelsepengar (om jag minns rätt).  Listigt. Iförd en rosa stickad tröja och med blont hår i tofs såg jag mer ut som en skolflicka som precis sänts in i en varggrop. Precis som uträknat av min chef gick besöket utmärkt mycket snabbare än om han själv gått in och med ett flin i ansiktet rattade han nöjt bilen på vägen därifrån.

Det fanns många sådana där situationer, när det var så olikt vad man var van vid. Från advokatbyrå på Humlegårdsgatan med hämtluncher från Östermalmshallen till skrikiga, vinterråa spanska tapasbarer. Skilda världar. Bäst är den gången då en svensk advokat önskade betala mig hela min lön svart. Själva verksamhetens art trodde jag omöjliggjorde ett sådant förslag men icke då.

Om jag bortser från knasiga arbetsupplevelser, som mycket väl kan hamna i böcker framöver, så finns det så mycket mer med Spanien som jag tror är den verkliga anledningen till att jag skulle leva där så länge som jag gjorde. Jag började skriva där. Tiggande zigenare, flamenco, den torra, heta sanden, ruffet, magin hos las videntes (spågummorna), Chambaos musik, Granada, allt var sådant som följt med mig in i mina böcker. Jag skriver fortfarande bäst om jag sitter på ett kafé med slamrande tallrikar omkring mig. Det ger mig ett lugn som jag minns från den tiden. Utan los años españoles hade jag aldrig kunnat skriva min barnbokstrilogi och för det är jag Spanien för evigt tacksam.