Charleston

Jag försöker locka fram skrivandet utan att Skrivguden ska märka det. Det är som en dans. Föremålet för mitt intresse har noterat mig. Jag vickar lite på klackarna, skakar höfterna så att klänningens fransar skakar. Men ingenting mer. Några svaga bilder kommer till mig mellan cigarett-munstycken som avger rök. Bilder från en tid långt tillbaka, intriger som tätnar; hämnd, svartsjuka, hemligheter. De finns alla där i dansen.

Nej, jag har inte blivit helt galen. Nina behöver 20-tals klänning så jag söker efter det samtidigt som svaga bilder börjar ge sig till känna någonstans i bakhuvudet. Bilder av en historia som tycks verka som ett alternativ i den kapitel-ett-ångest som just nu råder.

Två klänningar, tre klänningar, mer bilder i huvudet. En hundpromenad och ännu lite fler bilder. Jag låtsas som ingenting, är svår. Allt för att inte sätta mig ner och bli besviken när jag lägger händerna vid tangenterna. Än tar jag ingenting för givet. Om jag väntar ytterligare ett tag är bilderna ännu fler. Då dansar Nina Charleston och jag skriver så att fingrarna glöder!
All that Jazz!