De två första månaderna i Spanien vantrivdes jag svårt. Det var så illa att jag en dag röt högt för mig själv (och vem som än kunde tänkas lyssna) att:
"Om det inte händer något positivt idag- flyttar jag tillbaka till Sverige!"
En kvart senare promenerade jag fram längs strandpromenaden bland flanerande spanjorer och barn som åt pipas, solrosfrön. Så irriterad att jag inte ens noterade att det var 20 grader och solsken i november. Telefonen ringde och en okänd ung dam ringde för att hon sett att jag sökt efter lägenhet. Nu undrade hon om jag hittat något eller kanske ville dela lägenhet med henne. Det första hade jag lyckats med och det sista ville jag inte. Däremot var lägenheten ovanför min egen ledig...
Summa summarum så flyttade denna unga dam in i mitt hus och det visade sig att vi hade gemensamma bekanta från Sverige. Efter den händelsen kunde jag äntligen njuta av vår söta, kullerstensklädda gata kantad av apelsinträd och vi hade hur kul som helst!
En del menar att bara för att man tror på andevärlden så ska man liksom vara artig hela tiden. Det tror inte jag. Är det akut behov av förändring så skriker jag ut det! Kräver det rent av! Det brukar ge alldeles utmärkt resultat.
Nu, om ni ursäktar, ska jag ut och skrika lite i trädgården...
Jag vet bara inte vem som ska höra mig när jag skriker? Andarna här hemma verkar inte så vänligt inställda och några andra tror jag inte att jag har stött på. Däremot tror jag som du säger att det ofta händer något positivt när man ventilerar det man vill ha förändring av.
ReplyDeleteHanna- Jag tror nog att det finns fler som kan höra dig... ;-) Dock kan man ju inte skrika varenda dag. För min del sker det nog med flera års mellanrum och idag var det dags!
ReplyDeleteJag håller med om att man ibland måste skrika högt för att få som man vill :) Hoppas att det fungerade i trädgården.
ReplyDeleteAnneli- He, he, jag vet inte ännu! Men jag skrek lite i stormen i alla fall! :-)
ReplyDelete