Jag saknar min deckare

... idag. Att skriva den alltså. Jag vill inte förringa det enorma arbete som krävs för att skriva en roman eller en deckare, men i jämförelse med det jag just nu håller på med, hade det känts så lätt att få skriva mer verklighetsanknutet. Min fantasy-trilogi kräver att jag uppfinner speciella ting, vrider på historiska karaktärer och många gånger skapar en helt ny värld. I stunder av skrivkramp blir detta övermäktigt.

Idag sitter jag med ett A4 framför mig där jag för hand har skrivit ned stödord. Sådana där ord som får hjärtat att öka takten när jag på nytt försöker få till kapitel ett. Jag hade också fel när jag skrev min prolog, den blev visserligen bra och den kommer inte att kasseras, men jag sköt bara på kapitel ett.

Jag vet inte hur många vändor jag ska behöva skriva om. Jag hittar inte in i historien. Jag letar febrilt efter den där rivstarten som jag kräver av mig själv för att kunna gå vidare. Kaffepauserna blir fler och fler och snart kommer jag att börja avge stötar om maken kommer för nära...