Recension av Kaninhjärta av Christin Ljungqvist

Jag började följa Christin Ljungqvists blogg för några månader sedan. Jag minns inte hur jag hittade dit men jag minns att den var fylld av kloka skrivarråd, personliga reflektioner om livet samt en debutants tankar. Det kändes spännande att få en direkt inblick i förberedelserna inför boksläppet av Kaninhjärta från förlaget Gilla Böcker.

Jag var väldigt nyfiken på Kaninhjärta för att den handlade om det mediala, att kunna kommunicera med andevärlden. Stilla undrade jag vad Christin skulle tillföra denna värld som präglas av historier från serier som ”Det okända”, Alison Dubois´s ”Medium" och ”Förnimmelser av mord”?

Kriminalhistorien i Kaninhjärta är inte extraordinär. Den som letar efter en överraskande brottshistoria bör inte leta bland bladen i boken. Nej, detta är något annat. Att läsa Kaninhjärta är som att flyta på vågorna av ett oroligt hav med mycket långt ned till botten.

Till en början trasslar jag in mig i orden, tycker att meningarna är för långa. Det är för många ”och” som hakats på varandra som i en enda lång kedja där jag istället hade förväntat mig en punkt. Efter några inledande kapitel har jag dock vant mig och Ljungqvists rytm känns bekväm. Så bekväm att jag själv mentalt börjar uttrycka mig på samma sätt. Jag frågar mig om hennes skrivsätt var det som fångade förlaget när de läste historien för första gången? Är det detta som kommer att kallas Ljungqvists signum?

Christins iakttagelseförmåga tillsammans med hennes sätt att måla de mest vanliga situationer i ord är helt fantastiskt. Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka ”det där måste jag notera någonstans”. Men jag noterar ingenting. Jag hinner inte. Jag rusar fram mellan bladen och har inte tid för mer än att försöka hålla takten med historien som bara blir mörkare och mörkare.

En dröm för varje aspirerande författare är att få till en stämning i sitt manus, en stämning som man sedan håller jämnt igenom hela historien. (Kanske är det till och med det som gör skillnaden mellan en utgiven författare och en med författardrömmar liggande i byrålådan?) Christin håller stämningen.  Hon driver den framåt så att man blir alldeles andfådd och jag får en känsla av att hon skrivit den med samma iver och samma hastighet. Alla referenser till Kent är det enda som får mig att sakta ned en aning och fundera; Missar jag, och de med mig, som inte är så välbekanta med Kent, ytterligare en dimension av Kaninhjärta? Jag bestämmer mig för att så inte är fallet. Att det bara är ett sätt att understryka tvillingarnas, och särskilt Marys, tillstånd.

När jag får följa med på resan från introduktionen av tvillingarna Mary och Anne, som ibland är riktigt komisk, och spänningen när seanser och minnesfragment från andra sidan sakta visar sig till det mörka slutet, håller Kaninhjärta mig i ett järngrepp.
Jag förvånas över slutet en aning. Ett slut som jag intalat mig skulle vara ett annat fastän Christin faktiskt förvarnat från första början om vad som väntar.

Nej, trots att jag överraskas av slutet är Kaninhjärta inte en listig spänningsroman med en Agatha Christie-twist. Men det har den heller inte utlovat att vara. Kaninhjärta är en känsloupplevelse som påminner om tonårstidens brustna hjärtan som försiktigt lindades in i mjuka ord i poesiboken för att hantera det mörka, stora och oförklarliga som hänt. Det är bitterljuvt och vackert och kan inte kallas annat än en sann läsupplevelse väl värd att rekommenderas.