Den gode historieberättaren

Efter en helg med mycket goda middagar och intressanta diskussioner angående skrivande ställde någon frågan; Vad är det som gör en god historieberättare?

Först tänkte jag på frågan från mitt perspektiv som läsare av böcker som jag älskar. Jag fastnade vid detaljer i böcker; karaktärers sätt att uttrycka sig och miljön där historier utspelar sig, för att definiera det som var spännande och läsvärt i mina ögon.

Sedan vred jag på perspektivet, genom att se frågan från författarens håll istället. En aning poetiskt kanske, kom jag fram till följande.

Vi är alla, skrivande som icke-skrivande, bärare av vår egen unika uppsättning DNA. Därför är det bara rimligt att varje författare också bär en helt unik kreativ arvsmassa. De flesta skriver om det som ligger dem nära hjärtat. Det valet görs ofta med tanke på devisen ”gräv där du står” och för att det finns erfarenheter att använda sig av. Den unika, kreativa arvsmassan hos den gode historieberättaren torde då utgå från kombinationen av personliga erfarenheter/intressen och den enskildes fantasi. Så lång är allt och väl.

Sedan kommer man till spiken i kistan, något som inte är lika lätt att kontrollera och som också tycks ligga utanför vår egen makt att påverka; timing. Just den stunden som jag eller någon annan författare blir färdig med sitt manus, krävs det för att ekvationen ska gå ihop, en förläggare som känner att just den här historien fyller ett behov i bokvärlden.  Något snöpligt kom jag fram till att det troligen bor goda historieberättare överallt där man minst anar det, men dessa författardrömmar skakas helt oförsiktigt om av händer som redan från början kanske letar efter en helt annan typ av historia.

Efter några klunkar glögg gaskade jag dock upp mig och ändrade den slutsatsen till det som jag alltid har trott; man kan göra och bli exakt det som man bestämmer sig för. Jag avser därför att under 2012 meddela att jag blivit antagen av det stora förlaget. På rent jäkelskap.

PS. Nu tycks det övernaturliga vara eftertraktat. Min skrivlärare Sören Bondesson talade om det på skrivkursen för tre år sedan, skrev om det i sin bok ”Konsten att döda” och med tanke på kommande böcker tycks denne man ha haft alldeles, alldeles rätt. Ni som filar på något sådant manus… Grattis!