Det började redan igår. Förfallet. Efter en vecka då jag i min ensamhet hållit ställningarna på gården, kört stenhårt tempo med 1-mils promenader per dag med hundarna, arbetat, undvikit närkontakt med vildvin, överlevt strömavbrott och konstaterat att jag tydligen inte kan uträtta en enda vettig sak utan elektricitet (till slut läste jag Elle med pannlampa- i tider av förfall måste man höja moralen), tog energin igår slut. När maken anlände med flyg från norra Sverige säckade jag ihop och det enda som kunde råda någon slags bot på situationen var grovt intag av kolhydrater. Sagt och gjort. Jag gjorde igår som hobbitarna, ”what about second breakfast?”, jag åt några fler måltider än man bör och toppade det hela med en galet stor godisskål framför Idol. Idag tillät jag mig en afternoon-nap, kan inte minnas sist det skedde. Men Gud, så skönt. Jag är tillbaka!
Ikväll ska jag utfodras av goda grannar och för det är jag väldigt tacksam. Det stormar och regnar och i takt med att socker-trippen sakta klingar av mår jag toppen. Det borde baske mig vara lag på att lägga in stunder av förfall. Helst per vecka. Absolut per månad. Aldrig per år.
Klart man ska hänge sig åt lite livgivande frosseri ibland. Ett njutningsfullt förfall har väl ingen dött av, eller det kanske någon har, men då slutade de livet lyckliga i alla fall :)
ReplyDeleteHa en trevlig kväll!
Håller med, vem orkar vara en rolemodel hela tiden? Det är mänskligt med lite förfall då och då, faktiskt brukar jag inte ens kalla det för förfall, det får det ju att låta som något... negativt!! ;)
ReplyDelete