Valet att bli författare

Ibland kommer de bara. De sega dagarna. De där gråmulna, svåra dagarna när man undrar om man är fullkomligt galen som kämpar på med manusskrivande. Man läser och drömmer om vad andra författare lyckats med och frågar sig när man själv ska nå dit. Är man på riktigt djupt humör kan man fråga sig om det ens är en öde att bli författare? Kanske finns det någon liten gubbe på ett moln som envist ropat i flera års tid, under alla sena timmar framför datorn; "Nej, nej, nej! Du har fått allt om bakfoten! Du ska ju för sjutton bli brandman! Sluta skriv!" Har man rent av varit så upptagen med att blicka mot skrivarhimlen att man aldrig hörde denne lille man?
Det är ungefär där de mer nyktra tankarna brukar (eller åtminstone bör)komma in i bilden. "Men jag älskar ju att skriva! Får jag inte skriva finns det liksom ingenting annat jag vill göra. Ingenting!"
Och så öppnar man återigen sitt mastodont-dokument, pussar mentalt på de kluriga formuleringarna som man älskar att ha skapat alldeles själv och knackar vidare på tangentbordet. Inte heller brukar det då dröja särskilt länge tills den skrivarhimlen återigen börjar glittra utanför fönstret. I den skymtar den fullkomliga möjligheten att uppnå alla sina drömmar om man bara aldrig ger upp. Där är det helt normalt att man inom en, inte allt för avlägsen, framtid göra som den här författaren på bilden nedan; man inreder sitt eget bibliotek rymmande inte mindre än 16 000 böcker någonstans på Costa Rica och knackar vidare i sin egenskap av författare. För det var ju trots allt det liv som man en gång valde när man såg en glimt av den där skimrande skrivarhimlen och valet är väl ändå fritt. Eller?  

    

           

Foto Christian Richters