Det är ungefär där de mer nyktra tankarna brukar (eller åtminstone bör)komma in i bilden. "Men jag älskar ju att skriva! Får jag inte skriva finns det liksom ingenting annat jag vill göra. Ingenting!"
Och så öppnar man återigen sitt mastodont-dokument, pussar mentalt på de kluriga formuleringarna som man älskar att ha skapat alldeles själv och knackar vidare på tangentbordet. Inte heller brukar det då dröja särskilt länge tills den skrivarhimlen återigen börjar glittra utanför fönstret. I den skymtar den fullkomliga möjligheten att uppnå alla sina drömmar om man bara aldrig ger upp. Där är det helt normalt att man inom en, inte allt för avlägsen, framtid göra som den här författaren på bilden nedan; man inreder sitt eget bibliotek rymmande inte mindre än 16 000 böcker någonstans på Costa Rica och knackar vidare i sin egenskap av författare. För det var ju trots allt det liv som man en gång valde när man såg en glimt av den där skimrande skrivarhimlen och valet är väl ändå fritt. Eller?
Foto Christian Richters
Jag har en väninna som redan som tonåring bestämde sig för att börja jobba på sin mammas frisörsalong så fort hon gått ut gymnasiet. Där är hon kvar ännu, ett par decennier senare och trivs jättebra. Så himla behagligt, kan jag tycka.
ReplyDeleteSjälv undrar jag alltid vad jag ska bli när jag blir stor. Och hur stor jag ska behöva bli innan jag kommer på det.
Jag har släppt en bok - är jag författare då? Betyder det att jag borde skriva en till nu? Nja, jag måste nog se till att tömma källaren på den första utgåvan innan jag ger mig i kast med nästa projekt... :)
Joanna-Du följer din dröm och det tycker jag är helt fantastiskt! Jag hoppas snart att jag får höra något positivt från förlaget jag skickat in till. Hur många böcker har du upptryckta förresten?
ReplyDeleteKänner igen mig till fullo i de där stunderna... Även i Joannas känsla av att undra vad man ska bli när man blir stor... :)Det är något jag fortfarande undrar över :D Jag vet vad jag VILL bli, såklart ;) men frågan är om det är en rimlig önskan (för mig)?
ReplyDeleteJa visst genomfars man av tvivel då och då när man undrar vad man ska göra när man blir stor. Dessutom håller jag med om att det där tvånget att skriva måste man ge efter för, eftersom det ger en lycka som är obeskrivlig. :)
ReplyDelete