Do or die. (Eller, alla sätt är bra utom de dåliga)

Att följa drömmar är självklart men också hårt arbete. Det är sju år sedan jag kombinerar skrivande med heltidsarbete, frilansande av artiklar (ett år) och omhändertagande av 1700-tals gård i Sörmland (snart 3 år). Nu kanske det låter som att skrivartakten inte varit så hög ändå, om man slår ut en bok på sex år. Men för alla som kämpar med ett manus som de vet har det där något speciellt så är varje dag, varje ord, varje tanke som för det manus närmare avslutande, ett hårt arbete. En pina rent av. I mitt fall hittade jag (mitt favorituttryck enligt maken) en speciell stämning. Efter det blev inget detsamma. Ibland infann sig den där stämningen med en gång, ibland var jag tvungen att skriva om ett kapitel närmare tio gånger för att få till den. Den där stämningen som glöder, dold bakom ord och bokstäver styr hela mitt skrivande. Sånt tär på och motiverar en på samma gång. Jag har inte läst galet många skrivar-böcker (kan nog räkna dem på två fingrar) och jag har gått några skrivarkurser för att testa av min skrivaförmåga mot andra med samma drömmar. Jag avskyr grammatik men är lyckligt lottad med en make som hjälper mig att korr-läsa. Jag läser mest facklitteratur om alternativ hälsa, astrologi och fashion-gurus och är allmänt lat. Tycker ni inte att det låter som den nästa ultimata författarstjärnan att lysa på skrivarhimlen?